Känner att jag är på väg in i samma spår igen. För tredje gången.. Dumma mig! Va fan håller jag på med? Varför? Har jag inte redan blivit tillräckligt knäckt innan? Tydligen inte, eller så är jag bara helt enkelt beroende av din närhet. Du var den första människan på jorden så fick mitt hjärta att slå både snabbt och långsamt på samma gång, helt tok kär! Förälskad på riktigt! Men ack du svek mig, gång på gång. Som man brukar säga, första gången är det ditt fel men andra (och tredje) gången är det fan mitt eget fel! ååh! Dum jag är men det är svårt att undvika när du kommer tillbaka varje gång jag slutat tänka på dig. Du kommer och ber om ursäkt, och jag godtar det. Fan ta mig! Men denna gången hade jag riktgit svårt att förlåta dig, men jag gjorde det i alla fal.. alla minnena, du var ju trotts allt min första riktiga kärlek. Saken är den att jag egentligen inte vet varför. Vad är du ute efter? Fast om man tänker till så är du väl som alla andra killar, ute efter en sak och det vet väl de flästa vad de är. Men när du kommer och säger att jag har en speciell plats och att du ångrar dig vet man ju förfan inte vad man ska tro. Jag vill tro, jag vill hoppas. Men om jag ens kommer nära tanken blir jag arg på mig själv, för jag har fått för mig att du ljuger mig rätt upp i nyllet! För det är väl det du gör? Hur kan man stå och ljuga en människa rätt upp i ansiktet? Så innerligt. Fast det finns ju endel kalla djävlar, det har man ju lärt sig här i livet. Varför har jag alltid oturen att träffa människor som leker med mig, leker med mina känslor. Kanske är jag en olycksdrabbad liten stackare?