One year with grief in my heart

Ett år med smärtan i mitt hjärta! Idag, den 6 Mars 2008 är det ett år sedan min lilla kusin, Måns Stefan Hjelte lämnade släkt och familj i stor sorg och saknad. Ångesten, sknaden och smärtan går inte att beskriva. En saknad efter någon som försvunnit ut i tomma intet är så djup och sorglig, så smärtsam och jobbig. Men jag har dock lyckats komma över det väldigt mycket, gått vidare. Men hålet finns alltid kvar, tomrummet efter dig Måns kommer alltid att finnas i där.
Jag minns det så väl, kvällen efter träningen. Jag hoppar av bussen hemma som vanligt, en helt vanlig Tisdag i mitt liv. Den 6:e. Jag hade ingen aining. När jag kom hem, innanför dörren kunde jag höra små snyfftningar och jag fick genast en klump i magen. När mammas darriga röst ropade mitt namna fick jag en aning om vad som hade hänt. Det var ju faktiskt väntat! Det fanns där och grodde, det var som en tidsinställd bomb som alldelles snart skulle explodera och ångest, sorg och saknad skulle bryta ut till ett världskrig inom oss.. Ingeting blir som vanligt och ingenting är som vanligt som det var itidgare. innan. Ångesten hänger överhuvudet som en tungt svart måln. Det finns där, somom det vakar över oss. Det finns alltid där, mer eller mindre.  Jag gick in till vardagsrummet. Inne på toaletten stod Sandra och sminkade sig, som hon oftast gör när hon är ledsen. Väl i vardagsrummet satt mamma och linda ihopkurade i soffan, helt rödsprängda i ögonen och rödsvullna i ansiktet..
-Måns gick bort här nu. Morfar ringde precis.
NEEEEEEEEEEEEJ!!! Inte nu! Fan inte nu, jag pallar inte! Min reaktion var som vanligt helthysterisk. Jag började genast störtgrina och skrek nej. Men vadå? Som om det skulle hjälpa. Mamma höll ut sina armar och ville ha en kram. Men jag har väldigt svårt för att kramas o så med mina föräldrar så jag bara vände på klacken och sprang upp till mitt rum. Mörkt och tyst, jag somnade till mina egna små snyfftningar. Jag grät mig illamående och jag somnade inte förrän långt in på natten.
Det som gjorde mest ont var begravningen, den lilla kistan! FYFAN! Sen satt det finaste kortet i hela universum på kistan (se nedan). När jag såg kortet brast det.. Jag föll handlöst och bara skrek av sorg. Jag grät fan som en barn unge. Smärtan att se mormor så jävla ledsen gjorde ont, hon grät inte ens på sin mammas begravning. Linda, Stefan och Linus (mamma pappa o bror). Usch! Man vet ju varken hur man ska bete sig eller vad man ska säga. Jag stod bara tyst och kollade. Tårarna rann men efter begravningen lossnade en stor sten. Det känndes faktiskt bättre. Ett sista farväl, och till himmelen du komma! Puss min lilla ängel, du vakar över oss och en vacker dag syns vi i Nangiala ;)
 Rest in peace

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0