Okej, nu är jag på dedär skrivar humöret... Nu ska ni alldeles snart få läsa mina innersta tankar. Eller kanske inte. Well, då kör vi: För att få den där obeskrivliga känslan kortfattad utan en massa tankar och funderingar, reflektioner och verderingar- extas, djup tillfredsställelse tillsammans med den där förbannade olyckan. Va fan vet jag? Våren är på ingång, sköna promenader hem från skolan. Blott nån timma senare kollar man ut genom fönstret i tidig morgontimma. Möts av ett vitt svea, Trollhättan är återigen täckt av snö! Ett snöoväder från söder. Suck! Vi möts ännu en gång av det ofattbara. Snart vandrar det pingviner längs Drottninggatan, kanalen finns inte längre. Hela Trollhättan är en stor glaciär och befolkning existerar inte! Vi flyttar allt mer söder ut i hopp om ett varmare klimat, ett bättre liv? Ha, tror vi ja! Vi befinner oss i en rotlös känsla, att inte längre veta vilka vi är eller var vi härstammar från. Underligt inlägg, men det bjuder jag på! Lite tankar och funderingar, i mina sinnes fulla bruk.

Hugs.