Förra året var förmoidligen ett av de jobbigaste åren i mitt liv, som jag många gånger konstaterat här i bloggen. Jag minns studenten som var förjävlig, vilket jag fortfarande har ångest över. Jag skulle ju ha kul!? Det skulle ju bli den lyckligaste dagen i mitt liv. Men balnatten beslöt jag mig. Jag var ett svin, I know. Packade mina saker, sa hej då till mina små änglar på nåt konstigt vis och flyttade hem igen. Tårarna slutade aldrig rinna och jag har fortfarande skuldkänslor efter att ha slitit ditt hjärta i tusen bitar, även fast det var ömesidigt. Varje gång jag tänker på brevet du skrev och läste upp för mig i telefonen samma natt jag lämnade dig, ryser jag. Det var fanimej de vackraste orden någon person någonsin skrivit eller sagt till mig! När du lagt på och jag fortfarande höll luren mot örat kände jag en känsla jag aldrig innan känt. Tystnaden ekade mellan öronen men jag var mål lös. du fick min mage att knyta sig och jag mådde så dåligt över att inte ana. Jag trodde aldrig du brydde dig. Jag glömmer aldrig när vi beslöt att säga hej då och sågs en sista gång. du kysste mina läppar så mjukt och gav dig sedan av. precis innan du rundade hörnet av kvarterets slut gestikulerade du en släng kyss och sen var du borta. Paniken kom krypandes. Var det sista gången jag såg dig? Ett sånt dramatiskt, men ändå vacker avslut. För jobbigt. Förmodligen därför vi hör ihop.