Lyssnar nu (igen) igenom alla album med Lars Winnerbäck. Dom väcker minnena som får mig att gråta, jag klarar fan inte ett liv utan dig! Du får inte åka! Fick fyra timmars sömn inatt, ångesten kokade och tanken att inte få tråffa dig igen får mig att må illa. Idag har varit en konstig dag. Fyfan vad jag hatar sånna hära dagar. Usch! Vill att Julia ska komma hem nu, sitta med henne och bara må lite bättre. Och sveken från andra håll får mig inte just nu att må bättre. Jag vill bara att du ska komma tillbaka och att allt ska bli som vanligt.. Men de blir det inte. Aldrig någonsin igen. Hur mycke jag än hoppas, hur mycke jag ens önskar och hur mycke jag ens försöker så blir det aldrig så igen. Varför förstörde vi det fina vi hade? Vi hade en oslagbar vänskap, något så fruktansvärt meningsfullt. för mig. 

Amanda, du kommer lämna ett tomrum inom mig. Och som ingen, INGEN, någonsin kommer kunna fylla. ett tomrum som förblir helt svart, utan min Amanda. När tiden går och ilskan nu har svalnat känner jag mig plötsligt så tom. Vet inte längre var jag står eller vem jag är. Jag är bara helt tom. Jag får helt enkelt försöka, du måste också få gå vidare. Detta är din chans! Din stora chans att börja om på nytt och bli en helt ny person. Den gamla vanliga söta, snälla och omtänksamma Amanda. Fast nu lite mer självständig och mer stark. Det kändes skönt att träffas en sista gång igår. Hoppas verkligen jag någon gång får komma upp till Sandviken, för de vill jag. Så innerligt.